Archive for May, 2010

Intervju: Bud Grace

May 28th, 2010


Bud Grace är lite av ett humor-geni. I Sverige är han omåttligt populär. Jag kom i kontakt med Buds serier ganska sent. Men ett (ovanligt) galet omslag till den svenska utgåvan av Ernie (The Piranha Club) fick mig att plocka upp tidningen. Jag har varit fast sedan dess. Här följer en intervju med mannen som roat sina läsare med diverse lustigheter i snart 30 år.

Varför är dina serier så populära`just i Sverige?
- Min mormor var svensk. Och jag är född i, vad som för många år sedan, var den svenska kolonin Christiana vid Delawarefloden. Min familj har varit där i generationer, så jag är säker på att det finns en hel del svenskt blod i mig. Jag tror att vi tänker lika och har samma sorts humor. Mina bästa vänner är svenskar och norrmän.

Du har ju varit i Sverige ett flertal gånger, kan du någon svenska?
- Nej, jag är rätt dålig på svenska. Jag kan knappt prata engelska. Men visst känner jag igen en del ord och vissa fraser.

Tror du att amerikaner och européer skrattar åt samma saker? Eller har vi en annan typ av humor i Sverige, till exempel?
- Till viss del skrattar vi åt samma saker. Men det finns en del saker i den amerikanska humorn som jag inte alls uppskattar. Jag tycker att de flesta av de amerikanska serierna är ganska så tråkiga. Kulturer är olika i olika länder, och humor är en del av ett lands kultur. Till exempel finner jag brittisk humor vara väldigt rolig, men många amerikaner gör det inte.

Du har tecknat ett bra tag nu – går det att uppskatta hur många seriestrippar du gjort genom åren?
- Jag har i princip gjort en seriestripp varje dag i snart 22 år. Det blir lite drygt 8000. Sedan tillkommer söndagssidorna. Innan dess tecknade jag också diverse skämtteckningar för olika magasin, ungefär 10 stycken per vecka i drygt åtta år.

Det är imponerande. Är det fortfarande lika kul och inspirerande att teckna?
- När jag lyckas komma på bra skämt är det urkul. När jag kör fast är det … inte alls kul.

Vilken av alla karaktärerna i Ernie är roligast eller enklast att arbeta med då?
Allra mest? Arnold och Arnoldine, tror jag. Sen älskar jag ju att teckna Beardo och Quacko.

Vilka ingredienser behövs för att skapa en lyckad tecknad serie?
Det är svårt att säga. Att döma av serierna här i USA – en dum redaktör. Här verkar de publicera vad som helst. Förlagen har tydligen missat hela poängen med att låta folk som verkligen gillar serier styra tidningarnas innehåll.

Låt oss säga att du var tvungen att göra något av följande – vad skulle du välja?

  1. Opereras av Dr. Pork
  2. Äta middag med Effie
  3. Köpa ett hus av farbror Sid

- Du är inte klok. Jag skulle hellre gå på jakt med vicepresident Cheney.

Hmm … okej. Om du ändå var tvungen att äta middag med Effie, och ta med dig tre berömda gäster, vilka skulle det vara?
- Vicepresident Cheney, George W Bush och Usama bin Ladin.

Om vi går tillbaka till serierna då – hinner du läsa några själv? Vad läser du helst?
- Jag älskar tecknade serier – inte minst mina egna, de har den rätta humorn! Annars gillar jag äldre serier, som Popeye (Karl-Alfred) och Moon Mullins. Jag hade för övrigt en farbror som var uppkallad efter honom. Little Lulu (Lilla Lotta) är en annan favorit. Eftersom den tecknades på licens är jag inte riktigt säker på vem som tecknade serien, dock.

Naturligtvis gillar jag fortfarande att läsa serietidningar. Om vi snackar favorittecknare så svarar jag Carl Barks. Han var den bästa av dem alla!

Tidigare har du sagt att du inte kan skämta om vissa saker i USA. Hur kan ett skämt vara mer skadlig än … låt oss säga … en våldsam film på bästa sändningstid?
- Om jag skulle börja skämta om saker som politik och religion skulle tidningarna sky mig som pesten. För tre år sedan skämtade jag om Usama bin Ladin, och kraftiga påtryckningar från en specifik läsargrupp fick mig utkastad från tidningen Toronto paper. Jag håller med dig, och det är inte rättvist. Jag förolämpar alla, oavsett ras, religion eller politisk tillhörighet.

Vad gör du på fritiden? Förutom att baka rågbröd och jaga stinkbaggar?
- Stinkbaggarna har försvunnit! De har varit här i Washington D.C sedan mitten av förra sommaren, men nu verkar de ha flugit sin kos. Det är nästan så att jag saknar dem lite. Annars fångar jag gärna musslor. Jag gillar också att sjunga. Helt seriöst!

Snabbfrågor:

IKEA eller Wal-Mart?
Jag åker aldrig till Wal-Mart.

Åka på fisketur eller ligga i hammocken?
Jag skulle aldrig stå ut med att ligga och vila. Jag försökte ofta fiska i Florida, där jag växte upp. Dock utan större framgång. Att fånga musslor däremot, det gör jag gärna.

PC eller Mac?
Mac. Jag har haft ett tio-tal genom åren.

Staden eller landet?
Både och. Jag älskar att gå i skogen och leta efter svamp. Men jag gillar stan också. Det går alldeles utmärkt att krypa hem från baren.

Kalle Anka eller Fantomen?
Kalle Anka

Ted Stridh
ted.stridh@digitalcomics.nu

  • Share/Bookmark

Kinderbook – Serier för sorgsna barn

May 26th, 2010


Av: Kan Takahama
Typ: Drama
Språk: Svenska
Sidor: 202
Förlag: Epix
ISBN: 9789170895012

Kinderbook är en samling små historier och korta självbiografiska texter som allihop skildrar människoöden. En gammal konsthandlare förbereder sig på att dra sig tillbaka och delar med sig av sina funderingar. En retad och mobbad tonårsflicka som känner sig missförstådd söker stöd hos en tränare som i hemlighet filmar henne för en porrfilm. Ett kompisgäng som träffas och funderar över hur kärlek ska kunna fungera i ett modernt samhälle. En kvinna som söker sin förutspådde livs kärlek, som visar sig vara sin gamle älskares son och undrar om han någonsin kommer att kontakta henne igen. Eller en kvinna som tänker begå självmord med sin gifta älskare. Detta är några av de liv som skildras i dessa novellserier, berättade ur en kvinnlig synvinkel och utan klara slut.

Kommentar: Kan Takahama fokuserar i sitt material till Kinderbook på att ta spadtag ur karaktärers liv och situation. Det finns ingen färdig väg att gå eller givet slut för dem. Det ger karaktärerna en oerhörd känsla av liv och att vara äkta, även om deras beslut eller handlingar ofta väcker en känsla av hopplöshet. Vad som hänt innan novellserien börjar återberättas både tydligt och subtilt i både dialogen och deras handlingar.
Istället för att använda de typiska stereotyperna till vilka som är goda eller onda människor, har Takahama en mer realistisk syn som gör det svårare att på förhand avgöra vem som är vad eller vad deras motiv är för sina ord eller handlingar. Detta blir därför också ett uttryck för mänskligheten som porträtteras. Ingen är befriad från att drabbas av sorg eller missa möjligheter som kunde lett till ett bättre liv, något som framkallar bitterhet hos de drabbade.

Öppenheten i varje serienovell inbjuder läsaren till att själv, efter att ha lärt känna männen och kvinnorna i de respektive historierna, att själv spekulera i vad som kommer att hända och om situationen kommer förändras till det bättre eller fortsätta i samma nergående spiral. För även om stämningen är dyster, finns det glimmer av hopp här och där som väntar på att se om livet kanske vänder för de drabbade. Det blir upp till läsaren att själv bilda sig en uppfattning om vad allt leder till.

Kan Takahamas teckningsstil är en blandning av blyertsteckningar, laveringar och datorfärgläggning. Allt går i gråskala som får de ursprungliga blyertsbilderna att komma till sin fulla rätt. För den som uppskattar variation i stil och uttryck hos en serie, kommer Kinderbook att kännas mycket stimulerande. För den som föredrar en mer klassiskt tuschad och tonad teckningsstil i sin manga, är risken att han eller hon kommer lägga albumet åt sidan oläst.
Det finns dock ett stort läsvärde i Kinderbook, eftersom det existerar en stark anknytning till verkligheten i Kan Takahamas arbete. De känslor flera av karaktärerna i albumet känner, är sådana som vi alla delar eller känner förr eller senare.
Vill du gå djupare ner i de mänskliga känslorna och reaktionerna som behandlas och funderas över här, är Kinderbook en varm rekommendation. Om du föredrar äventyr där allt slutar lyckligt, är detta inte rätt bok för dig.

Danny Ahrling
danny.ahrling@digitalcomics.nu

  • Share/Bookmark

Isvandraren

May 9th, 2010


Av: Jirô Taniguchi
Typ: Äventyr/Drama
Språk: Svenska
Sidor: 244
Förlag: Epix
ISBN: 9789170895029

Isvandraren är en samling av novellserier av Jirô Taniguchi, där den första gett namnet åt samlingen. Två guldgrävare är i Klondike 1897 och har gett sig av ut på jakt för att skaffa förnödenheter. Vintern är svår och de behöver mer för att klara den svåra kylan, men de två går vilse i en överraskande snöstorm och tror att de ska frysa ihjäl när en främmande man kommer från ingenstans och leder dem i säkerhet.

Vilda vita västern är historien om två män som har till uppgift att föra kroppen av en död lord genom Alaskas vildmarker för att kunna föras hem och jordfästas. De två inser snart att de och deras draghundar jagas av en stor flock utsvultna vargar, och för att vintern varit svår har vargarna blivit desperata av hunger och gör allt för att mätta den.

Bergens herre handlar om den gamle Gunpachi, en gammal Matagi (Björnjägare) som tre år tidigare förlorade sin son till en ovanligt aggressiv enörad björn. Sedan dess har han stannat i byn och levt ett lugnt liv efter att ha gett löftet att inte lyfta ett gevär igen förens barnbarnet är gammal nog att lära sig yrket, men så kommer ryktet om en björn som dykt upp i bergen igen och är så slug att jaktlaget inte rår på den. Att den bara har ett öra fångar Gunpachis uppmärksamhet.

Kommentar: De tre första novellerna utspelar sig i vinterlandskap där handlingen kretsar kring överlevnaden mot naturens krafter. De övriga har ett varierande tema, men det gemensamma för dem alla är den mänsklighet som porträtteras i de karaktärer som Jirô Taniguchi skapat. Inga av de serierna kretsar kring, är enkelsidiga stereotyper utan mycket mer komplexa och djupare. Även om den japanska berättartraditionen är tydlig i hur handlingen presenteras och hur karaktärerna agerar, finns en känsla av universell tvekan och oro som alla människor känner, oavsett vilken kultur eller vilket land de än kommer från. Trots att de första och den sista serienovellen har ett tydligt äventyrstema, är det tydligt att det inte rör sig om en självklar hjälte som ger sig av på en jakt som otvivelaktigt kommer sluta lyckligt. Här är det snarare människor som gör något de måste eller känner att de behöver göra och att utgången är lika osäker för dem som för vem som helst i samma situation. Även då det slutar lyckligt är det ett bitterljuvt slut.

Även om stilen är typisk japansk och innehåller element som är vanliga hos den Japanska mangan, så är kompositionen och teckningarna något utöver det vanliga. Jirô Taniguchi återger inte bara kärleksfullt de miljöer han vill sätta sina karaktärer i utan får det att kännas så äkta att det nära inpå går att känna kylan från vinterstormar eller djupen i havet.

Får många svenska mangaläsare är äventyrsmangan den vanliga, som Dragon Ball eller Shaman King, men Isvandraren är något tyngre och betydligt mer levande än dem. Även om den vanliga äventyr har sin charm, kan den som längtar efter en historia där mer står på spel för karaktärerna och en ytterst välskriven historia utspelad på vackert tecknade seriesidor, så är Isvandraren att rekommendera.

Danny Ahrling
danny.ahrling@digitalcomics.nu

  • Share/Bookmark